Seveds
nostalgi
NOSTALGISKA ANTECKNINGAR OM:
ERIK SEVED ROHLIN 1926-11-01-7712, BARNDOMSMINNEN M.M.
FAMILJEN
Far:
JoelMor: Elin Barn:
Gudrun *1914-2008, Ellen *1917-2003, Gullan *1922, Erland *1919-2008, Seved *1926, Agne *1931 HEMMET Huset på Furugatan var 1 1/2-plans med frontespis och brutet tak. Där fick plats för två lägenheter och några separata rum.
Lekkamrater:
I
granngårdarna fanns gott om barn med vilka jag lekte. Det blev olika vid
olika tider beroende på ålder och syskon.
Jernbergs:
Elna var
Gullans kompis, men när det passade hade de fördrag även med en yngre
osnuten unge. I den mån de inte var tvungna att vara barnvakt, förstås.
Men som objekt vid lekar som "mamma, pappa o barn" eller "hos doktorn"
kunde man ju duga. När de inte var roade längre sa de bara: "Spring hem
till mamma så får Du en banan." Och det lyckades för det mesta.
Hos
Jernbergs bodde också morfar Berglund. Därför kom också sonsonen Gunnar
dit emellanåt, och då lekte vi. Han gick f.ö. en klass under mig i
skolan. Eftersom det var en B 1-skola, gick vi vartannat år tillsammans
i samma avdelning.
Nords o
Nyströms
Gunnel
Nord och Ingrid Dahllöf fanns med i utkanten, men eftersom de var mer
jämnåriga med Agne, så minns jag inte speciellt mycket om dem.
Englunds
Ove
Englund, Asta Rundström, Majvor och Erland Åström var dagliga
lekkamrater under de första skolåren. Erland gick f.ö. nästan hela
första klassen tillsammans med mig innan han flyttade till Finnäs.
Ove och
Asta försvann också från Järbo, men i stället tillkom Majvor Blomberg.
Backmans
Sune
(senare kallad Sten-Göran) och Berit var "fjärdingspåsar". Med
Sten-Göran kom jag senare att vara tillsammans, men under denna tid var
det bara på somrarna, när farmor Backman levde, som jag lekte med Sune
och Sven, kusinen från Enviken. Sven och jag var lika gamla medan Sune
var ett par år yngre. Berit fanns bara med i periferin, som gråtande,
när vi lekte för våldsamt. Egentligen var det Sven som lekte våldsamt,
alltför våldsamt även för mig.
SKOLTIDEN.
Klass 5-6
1938/39
ARBETE OCH FRITID EFTER SKOLAN. Åke och Olle (f.ö. tremänning) fortsatte på realskolan. Jag tillfrågades av pappa om jag var intresserad, men jag var allmänt skoltrött. Jag hade de sista åren i skolan varit en ganska besvärlig elev, det insåg jag ganska snart efter skolslutet. Alf fick jobb som "schas" i bageriet och jag i "Bolaget". Alf fick 60.- i månadslön och jag 40.- Handelsbolaget var ganska försiktiga med lönesättningen. Efter ett knappt år slutade jag och började på "Karossen", firman som pappa var delägare i. Då fick jag daglön 3.-/dag = c:a 75.-/mån) De andra pojkarna hjälpte sina fäder i deras rörelser. Flickorna minns jag ingenting om. Arbetet avbröts två gånger av fortsättningsskolekurser om sex veckor. Först en teoretisk kurs, som prästen ledde. Nästa gång var det en praktisk kurs med verkstadsarbete och Elof Nordqvist som ledare. Han hade arbetat på "karossen", så vi kände varann väl.
Utöver kontakten med klasskamraterna i fortsättningsskolan tappade jag kontakten med dem. Jag gick inte och "läste" utan konfirmerades frikyrkligt, så den kontakten fick jag inte heller. Nu fick jag i stället andra kontakter via juniorföreningen. Sten-Göran, Åke (till han flyttade), Sigge och jag, fler pojkar var vi inte. Flickorna var Ingegerd o Ulla, Anne-Marie och Astrid, Ulla E, sporadisk även andra. Först blev jag lite kär i Ingegerd, men hon blev så het på gröten, att jag blev rädd och drog mig tillbaka. Hon slutade ganska snart. Sen var det Anne-Marie, som tog över. Hon var å andra sidan så flyktig, så man visste aldrig om man var i tur att stå i gunst hos henne. Nu tog sig aldrig förälskelserna såna uttryck, att vi blev par, som var för sig själva, utan vi höll ändå ihop i grupp. Sven Kolbrink och Dan Lönnborg var ett par pastorssöner, som jag under ett par kortare perioder också var lite tillsammans med. De senare tonåren var jag ute i byarna och hade lite korgmöbel- och borsttillverkning med ungdomarna i juniorföreningarna. Det var främst i Jäderfors och Kungsberg. Nu blev jag gengasförgiftad på arbetet och skulle vila ett tag. Men pappa, som alltid varit rationell, sa då: " Ska du ändå gå och dra, då kan du väl gå på folkhögskola." Och så blev det. Det var hans egna drömmar från ungdomen, som han projicerade på mig, det har jag senare förstått. MATORDNING. Innan man gick till jobbet på morgnarna drack man kaffe eller silverte och tog en macka eller vetebröd till. Klockan 9 var det grötfrukost under en halvtimmesrast. Klockan 11 var det sen kafferast. Mellan kl 13 och 14 var middagsrasten. Sen blev det inget förrän kl 17 efter att jobbet var slut, och då var det kaffe igen. Dagen avslutades sen med gröt kl 19. Vi som satt uppe till sent på nätterna kunde ta ytterligare en kopp kaffe lite senare. Arbetstiden var 8,5 tim måndag - fredag samt 5,5 tim på lördag, dvs 48 tim per vecka. Med början kl 7 och slut klockan 17 blev det med 1,5 tim rast 8,5 tim. Kafferasten kl 11 räknades inte som rast utan ingick i arbetstiden. YRKESUTBILDNING. Först gick jag två år på Sjöviks Folkhögskola och därefter en preparandkurs på Folkskoleseminariet i Uppsala, innan jag blev antagen där för utbildning. På Sjövik hade jag träffat Gunnel Persson från Bjärnum. Efter tre terminer gifte vi oss, så att fortsättningen av berättelsen får bli vår gemensamma. NOSTALGI UTAN KRONOLOGI. "Särimner", en gjutjärnsbuss. Vem som fick bussen vet jag inte, men något av de äldre syskonen, troligast Erland. Som jag minns det blev den blänkande ny i signalrött varje jul. Det var en fin buss för den tiden. Den hade avtagbara gummihjul. Detta blev dess öde. Jag vet inte varför, men av någon anledning så gömde jag hjulen i sanden och kunde sen inte hitta dem igen. Eftersom man byggde hos Nords och Nyströms är det väl troligt att hjulen blev ingjutna någonstans. Det var i alla fall i deras sand, som jag lekte. Benbrott. När jag var i femårsåldern bröt jag benet. Gunnar Berglund och jag lekte i Jernbergs "spånhög". Jernbergs hade isskåp och till detta skåp hade man is, som förvarades i en stor spånstack. Det var alltid spännande när man kom med isen, som man sågade upp i sågdammen. Blocken lades sen i lager med spån emellan och ett tjockt lager över. När man sen tog is hade spånet frusit och fick hackas loss. Dessa klumpar, eller "kluvor" som vi sa, kastades upp i en hög vid sidan om själva isstacken. Jernberg var faktor vid Janssons såg och hade tillgång till både spån och is. Där lekte vi, och när jag hoppade ned från stacken fick jag ett ben mellan två kluvor och trillade samtidigt framåt - och krasch, ett benbrott. Jag skrek förstås i högan sky och Erland kom springande och bar hem mig. Där trodde man förstås att det inte var så farligt till att börja med. Men när jag inte kunde stödja mig på benet och förmodligen tjöt, så åkte man till Sandvikens sjukstuga. Där blev det gipsning. Jag minns ingenting från tiden i gips, men minns när jag skulle lära mig gå utan stöd utan gips. Det var väl rädsla för att det skulle göra ont, som gjorde att jag "krånglade" och inte vågade till en början. Gårdfarihandel och predikantimitation. Jag hade en gammal "amerikaväska" eller "doktors-" eller "5-liters"-väska som en väska kallades om den hade byglar upptill, knäppt med små fällbyglar i vardera änden av väskan. I den hade jag plockat saker, som jag sen försökte kursa hos grannarna. Det var väl mest tant Selma, som intresserade sig för mina lekar, innan hon fick egna barn. "Har herren och fruen några snälla barn", lär jag ha inlett kommersen. Miljöpåverkad utförde jag hela möten med en stol liggande som orgel och en annan stol som predikstol. Där hoppade jag upp och ned, spelade och sjöng och pratade. Det skulle ha varit något att ha kvar som minne på en video! Frukostritten. När det drog ihop sig till frukost gick jag ner till vägen och stod och väntade på farbror Johan. När han kom cyklande från sågen fick jag åka på ramen hem till Jernbergs. Sen sprang jag väl hem och fick mat antar jag. Lekar. "Lacken" kallades den lek, som allmänt heter "tafatt". " Förstenad " gick till så, att alla utom en, "jägaren", fanns i ett bo. På uppmaning från jägaren sprang man ut ur boet tills han skrek "förstenad". Då gällde det att stå som förstenad så länge som jägaren tittade på en. Såg han någon som rörde sig, fick han börja jaga denne för att nudda honom, innan han nådde boet. Den först tagne blev sen jägare. Det gällde att osedd röra sig tills man kunde nå boet med en rush. "Kura och gömma" eller "dunken" är ju vanlig än i dag. "Mana ett, mana två" var en lek som var den vanligaste på rasterna på skolgården. Vid vardera kortänden på skolplanen fanns bostreck, där alla fanns samlade tills jägaren ropade "mana ett, mana två". Då gällde det att springa från det ena boet till det andra utan att bli tagen. De tagna fick sen hjälpa jägarna att hålla fast offren, tills en jägare hann fram och nuddade dem. När sen alla var tagna började det hela om, med de första två - tre tagna som jägare. Stjärngossar och julkalas. Klasser som skulle på skolresa brukade gå stjärngossar till trettonhelgen. Då hade alla utom Judas med pungen vita skjortor och topphattar med stjärnor på. En gick och höll en stor lysande stjärna på en stång. Judas var helt svartklädd och hade en stor sillabörs eller påse av något slag, och gick och tog upp "kollekten" sen stjärngossarna sjungit sina sånger. Julgransplundringarna började kring tjugondedag Knut. Utöver att man lekte en massa lekar och åt lingon med socker samt fick en påse med sig hem är allt höljt i dunkel. Jag vet att vi var på skolresa , när jag gick i 6:e klass. Vi lär ha varit i Stockholm, Jag minns ingenting från insamlingen och ingenting från själva skolresan, inte ens en ögonblicksbild. FAMILJENS ÖDEN OCH FLYTTKARUSELL. UPPSALA-TIDEN.
Vi gifte
oss den 27 mars 1948 i Ansgarskapellet, Uppsala domkyrka.
Brudnäbb
var Elisabet Rylander. Tärnor IngaLill och Solveig med Agne och Åke som
marskalkar. Officiant domkyrkoadjunkt Sigurd Karlstrand.
Middag
hölls på Mattsgården i G:la Uppsala. Gäster utöver föräldrar och
syskon var Gunnels kusiner Solveig och Sven-Eric, min bäste kompis Åke
Broberg samt Ingegerd Berg. Ingegerd spelade tillsammans med min
dåvarande svåger Henry pianoackompanjemang till Henrys fiolspel.
Menyn var:
Lammsadel
Glass
Buffébord
med bål
Kaffe och
tårta
Kostnad för 24 pers: 316:15 !!!! Eftersom vigseln skedde på påskafton så sjöngs brudmässan. Det fick till följd att jag reste mig för tidigt eftersom mässan också innehöll välsignelsen, efter vilken vi skulle resa oss. Efter att vi upptäckt misstaget neg jag ett par gånger, men Gunnel följde inte med, så vi blev till sist stående. Lite förvånad såg nog Karlstrand ut, när han så småningom vände sig om. Men vi blev lagligt vigda i alla fall! Gunnel arbetade som tandsköterska och jag gick på folkskole-seminariet. Under veckoslut och helger drygade jag ut kassan genom att köra taxi. Så småningom blev Gunnel gravid, och prof Näslund på akademiska sjukhuset "vårdade" henne. Det fick till omedelbar följd att hon slutade sitt jobb för att kunna bära fram Karin, som föddes den 20 maj 1949, tre veckor för tidigt. Hon vägde 2660 g och måste matas med sked och vägas för att kolla att hon fick tillräckligt med mat. När Karin döptes i domkyrkan spelade Håkan Benze, vilken också spelade i Lillhärdal på Gunillas dop. Han hade gått kantorskursen och gjorde sina slutprov just då. 1950 tog jag min examen och gjorde därefter min militärtjänstgöring. Efter "lumpen" fick jag ett kortare vikariat som lärare i Strömsnäsbruk, då vi bodde i Bjärnum. Under denna tid föddes Gigi den 31 maj 1951. Hennes vikt var 3150 g. Under sommarlovet 1951, då jag några veckor körde in torr torv i lador på Hemmeströ mosse, fick jag så besked om att jag fått ordinarie tjänst i Ramsele, Ångermanland. RAMSELE-TIDEN.
Pappa
Joel och jag lastade våra flyttsaker i Uppsala och körde dem på en lånad
Chevrolet lätt lastbil till Ramsele-Vallen. Vi flyttade in i en stor
lärarbostad, så stor, att vi kunde ha vävkurs i ett par rum.
Skolan
var första året en B2-skola med en klass 1-2 och en klass 3-6, den jag
undervisade i. Året efter ändrades skolformen till B1 och klasserna blev
1-2, 3-4 samt 5-7.
På
lågstadiet tjänstgjorde Magda Lindholm, som bodde på andra våningen i
lärarbostaden. Den familjen bestod dessutom av maken John samt
fosterdottern Ally. När skolformen ändrades kom Sigrid Andersson till
skolan.
Under ett
svårt åskoväder med strömlöshet hamnade Tord Sidén i Sigrids säng.
Senare under läsåret höll vi bröllop för de unga tu.
Flickorna
hade en barnflicka som hette Berit Hällqvist, som de tyckte mycket om.
Från en familj i byn fick de en killing som var rolig, men också gjorde
hyss. Bl a tjuvmjölkade den grannens kor, när den hade slitit sig loss.
Skolan
var kringbyggd med skolhuset parallellt med landsvägen och bostaden samt
skolmåltidslokalen i vinkel mot skolhuset. Mitt på den så bildade
skolgården stod en flaggstång. Runt denna "dansade och neg" Karin tills
Gunnel öppnade fönstret och frågade vad hon gjorde. " Jag skulle kissa,
men det finns ju inget bakom", svarade hon. Lindbloms hade en gråhund,
som stod bunden vid sin koja. En gång, när vi letade efter Karin hittade
vi henne till slut bakom hunden i kojan.
Byn låg
längs landsvägen Ramsele - Hammerdal, en typisk långsträckt norrlandsby.
Närmast låg privataffären, Bergvalls, längre österut först en kiosk,
därefter Konsum.
Från de
närmaste byarna, Terrsjö, Västvattnet och Valåsen kom barnen med
skolskjuts, eller var inackorderade. Finnfors-barnen fick cykla.
Närmaste
grannen västerut hette Ferdinand. Det var en klurig gubbe. Han berättade
inför älgjakten :"Jag skulle till Finnfors. Efter vägen mötte jag den
ena älgen efter den andra. Till slut sa jag högt - men vad är nu på
färde? - Då svarade en älg -Vi ska till Vallskogarna för det är ju
älgjakten!" Det hör till saken att jaktlaget på Vallskogen nog såg fler
älgar än det fanns, men träffade få, eftersom dom inte visste vilken de
skulle sikta på. De såg ofta mer än dubbelt. Jag berättade detta för
Magda, eftersom John var med i det jaktlaget. Hon storskrattade, slog
sig på knäna och sa: "Men det må ju vara en gjord historia" - Tablå.
Ett par
skolhistorier:
John var
inackorderad i byn. Han tillhörde de "stilla i landet", var lugn, hade
humor men inte mycket läshuvud. En gång, när vi höll på med Gustaf III
och husbehovs-bränningen viftade dock John frenetisk med handen. Så
småningom fick han ordet. "Ma-ma- magistern", sa han upphetsat, " dom
bränner nu med!" Eftersom han var från en by utan väg - man använde sjön
- och man tidvis var isolerade, ville jag inte veta mer!
Sven-I
kom för sent till slöjden, som var efter skoltid med en halvtimmes rast
för att eleverna närmast skolan skulle hinna hem och äta. De andra hade
matsäck med sig. "Jag blev för att hugge ved" svarade Sven-I. "Då får Du
stanna kvar och städa efteråt", sa jag. Jag hörde sen hur pojkarna
pratade om att göra något efter skolans slut. Sven-I kom till mig och
sa: "Kan jag inte få en örfil i stället?" Jag sa åt honom att jobba ett
par tre gånger. Till slut, när han tjatat länge bad jag honom sätta sig
på bänken, gav honom en lagom avvägd "lusing". Han ruskade på huvudet
lite, visslade och gick till kompisarna och sa, att nu skulle han vara
med. När det närmade sig slutet av lektionen, kom han moloken till mig.
"Vad är det nu?" sa jag. "Jag skulle städa ändå i dag, för jag hör till
städpatrullen," sa han. Tablå. Men S-I hade humor, så han skrattade
efteråt.
En annan
gång undrade någon: "Tycker magistern att det är synd att gå på bio?"
Jag förklarade att det var dyrt med barnvakt, kaffe till barnvakten och
resan till Flybrännan. Ja, de förstod ju det. "Men magistern går ju inte
på föreningshuset heller!" Så fick jag förklara att det inte var den
sorts film jag gillade, som gick i byn. Jag hade sett alldeles för många
pang-pang för att tycka det var roligt. Men efter lite grunnande utlät
sig en av pojkarna: " Mjaa-aaa, jag tror nog att magistern är ´hålvreligiös´
i alla fall!"
En
kollega, Alvar Jonsson, sökte upp oss i Vallen. Han var cyklande till
Backe lasarett för att hälsa på sin fru Alice, som väntade smått. Så
knöts en vänskap som varar än, trots att vi i mångt och mycket är
väldigt olika. Men familjerna kom väl överens, och det betyder ju
mycket. Alvar hade läst en annons om lärartjänster i Lillhärdal i
Härjedalen på en enhetsskola där. Det var en av de första tio i landet.
Vi for dit och tittade, sökte och fick var sin tjänst på högstadiet.
Farväl till Ramsele-Vallen.
LILLHÄRDAL - FÖRSTA GÅNGEN.
När vi
kom med flyttlasset till Lillhärdal, var inte "vita villan"
färdigrenoverad. Vi fick ställa in möblerna ett par dygn, därefter fick
vi provisorisk bostad i småskolebyggnadens lärarbostad. Efter ett par
månader fick vi så flytta in i kommunalhuset, där tidigare
telefonstationen legat. Efter första läsåret flyttade vi så till Bäcken,
där vi fick en bostad hos
" Ola i
Bäck ".
Emma och
Ola var mycket snälla vid barnen, som tyckte mycket om dem. Karin och
kusin Kicki fick bl.a. vara hos Emma i fäboden en vecka.
När vi
bodde i kommunalhuset föddes Gunilla den 26 jan 1954. Hon vägde 3250 g.
Jag satt uppe hos Eva Wasén i Nordanhå och vävde, när telefonbeskedet
kom att en liten Botilda var född. Gunnel hade rest ner till Bjärnum för
att ha nära till BB.
Vid dopet
kom vi underfund om att Håkan Benze, kantorn, hade spelat även vid
Karins dop.
Det kom
sig av att barnen som döptes skrek. När vi beklagade oss, sa Håkan: "Då
skulle Ni ha varit med i domkyrkan i Uppsala, när jag avlade
kantorsexamen." Vid koll visade det sig att det var just då Karin
döptes! Då skreks det verkligen!
En
historia: Rörmokarna var hos Ola i Bäck och jobbade. Karin och Gigi höll
till ute på gården och tittade på. Rätt som det var kommer Ola
skrattande upp och berättar, att Karin hade sagt till rörmokarn, när han
svor en harang: " Du ska inte säga så där fula ord, när hon den lilla
hör på!" Och så pekade hon på Gigi. Karin var 6 och Gigi 4 år!
På skolan
hade jag första året högstadieklasserna i historia och geografi. Andra
läsåret hade jag en hjälpklass i B2-form med bl a en liten handikappad
förstaklassare.
Nu hade
jag haft tjänstledigt från Ramsele i två år, och sökte en ny ordinarie
tjänst i Karlskoga, dit vi flyttade 1 juli 1955 i hällande regn. Föga
anade vi då, att sommaren skulle bli den torraste i mannaminne.
KARLSKOGA-TIDEN. Högåsens skola ligger mittemellan Karlskoga och Degerfors. Den bestod av skolhus och lärarbostad. I lärarbostaden fanns två bostäder. Vi bodde i första våningens bostad med ett sovrum på andra våningen. Skolan var av B1-form. Barbro Persson var lågstadielärare.Förutom mig själv tjänstgjorde på mellanstadiet May Jarlemark. Vi växlade mellan klass 3-4 och 5-6.
Vi hade
förnämlig service. Vår handlare, Erik Hallonqvist, levererade en korg
varor på vår grindstolpe varje förmiddag, då han for in till stan och
hämtade sina varor. Om vi först hade ringt och beställt, vill säga.
Skolläkaren var tillika barnläkare, så den gången Karin fick epileptiska
anfall efter att satt sig hårt på isen, var han medhjälplig till snabb
hjälp på Stora Sköndal.
Förutom
lärarna på skolan träffade vi också övrig personal, som bodde i byn.
Direkt umgänge hade vi väl bara med May samt Brita och Gus. Inne i
Karlskoga träffade jag en slöjdlärare, som hade hand om förråd av
slöjdförbrukningsmateriel. Han var skåning, så vi kom att umgås en del
familjerna emellan (Gustaf o Inga-Britt). Men den enda kontakt , som
kvarstår efter många år, är med May och Lennart, vilka bor i Ängelholm
sen många år.
Under ett
par sommarferier vikarierade jag som överlärare i Rejmyra för Albert
Sellén. Några år höll vi kontakt med Albert och Eva.
Under
tiden i Karlskoga gjorde jag också en repetitionsövning vid I 3 i
Örebro. Vi fick också vår första "bil", en tvåcylindrig Lloyd med 13
hästkrafters motorcykelmotor. "Lyxmopeden" blev den kallad. "Se Sverige
från landsvägskanten - åk LLoyd!" Ja, många skämt fick den utstå, men
billig i drift och underhåll var den, och hann rulla 4500 mil.
1962 hade
vi också besök av Jane och Margret från Skottland. Gunnel var ensam med
dem i Kåseberga en månad, men sen var de i Lillhärdal. Jag tog semester,
så att vi kunde skjutsa dem till Stavanger och sätta dem på en båt till
Newcastle. Både Karin och Gigi (så även Gunilla//Gunillas kommentar
aug 2007)var på besök hos familjen Gilbertsson och
Mairi kom också till oss. Själva gjorde vi ett kort besök hos dem under
en resa till Skottland 1974. Vi besökte då också Sundy Cumming på
sydkusten.
Sundy
Cumming var präst i anglikanska kyrkan i England och god vän till Eva
Wasén. När han besökte Lillhärdal en gång kom vi överens om att söka
medel hos SÖ för att få honom som språkassistent. Det lyckades, så att
han var hos oss en månad. Han blev då bekant även med Paul och Ally
Grapensson, prästparet. När han skulle visa att han kunde lite svenska,
skrev han adressen "Kyrkogården, Lillhärdal". Att skilja på präst- och
kyrkogård, var ju inte så lätt! När han lånat min cykel en gång, frågade
jag honom: " How do yuo like a swedish bike?"
Kvickt svarade han: " I don´t like the brakes, that makes me do
mistakes".
Engelska cyklar har frihjul och inte bromsande Torpedo-nav.
Vi fick
också besök av en tysk språkassistent, Iris Goebels, vilken blev så
förtjust i Lillhärdal, att vi lyckades övertala henne att komma tillbaka
och vikariera för Dagmar König, den ordinarie adjunkten i tyska. Av
detta följde sedan att både Karin och Gigi var i Hamburg varsin sommar
som barnvakt åt Iris och Verner Johannsen. Iris gifte sig sen hon
återvänt till Tyskland.
Bo Aurell
med hustru Märtha samt Axel och Åsa Skoger blev våra närmaste vänner.
Axel, som blev änkeman och sen haft det lite oroligt med sina kvinnfolk,
ser vi ibland, när vi far till fjälls. Men Bosse och Märtha tittar in
till oss på väg till eller ifrån sina opera-spisarresor i Tyskland.
Gunnel
vikarierade en termin som hushållslärare. Hon lagade bl. a.
grönkålssoppa med Karins klass. Alla förfasade sig, men efter många år
fick vi av Inger Dovlin höra: "Vi tänker ofta på Dej, Gunnel, när vi
äter grönkålssoppa med frikadeller". Apropå grönkål, så undrade Axels
syster Viola, när vi köpte grönkål i affären. (Axel hade speceriaffär
innan han flyttade till Sveg) "Vad gör Ni med all grönkål?" Gunnel
berättade om grönkålssoppa med frikadeller. Viola lagade och bjöd sina
karlar på det. När de smakade och undrade vad det var för sörja hon bjöd
på, så svarade hon;" Duger det åt Rohlins, så duger det åt er!" Där blev
vi inte populära.
Lite
lillhärdalska.
Språket
har mycket kvar ifrån norskan och fornnordiskan.
Lime =
sopkvast (heter så även på danska)
Håsor =
byxor (jämför skånska hossor om strumpor)
Broktja =
byxor ( jämför Ragnar Lodbrok=Ludenbyxa)
Doragrapa
= dörrhandtag Snappalua = Skärmmössa
Vedastjide = vedträ Vedasgaln =
Vedbacken
Blistre =
vissla Söda = fåren
Ku - kua,
tjyr, att kuom = ko - kon, kor, åt korna
E stuggu,
gå in i stuggo = En stuga, gå in i stugan
Jeg =
jag, mö = vi
Fistje =
fiska, fistjestang = metspö
Några
uttryck:
Fä mö att
= får vi tillbaka, Täpp att döra = stäng dörren
skriv
tvarst ivi = skriv tvärsöver
han kom
kvarst ivi = han kommer kvart över
Evert,
från kyrkbyn, skrattar åt en Orrmo-pojke: " Han säjer fischje fast det
heter fistje!"
Lars-Å
ringer hem till mamma: " Jeg kom int att till hälja ". "Varför inte det
då?" - " Kvinnfölka ", var det lakoniska svaret.(Jag kommer inte hem
till helgen)
"Jeg geck
ut att vedasgaln å blistre att kärom " = Jag gick ut på vedbacken och
visslade åt karlarna ".
När Karin
slutade högstadiet, Gigi mellan- och Gunilla lågstadiet flyttade vi till
Lund.
Ebbe
hade ordnat en lägenhet till oss, vilket man väl kan kalla nepotism!
Gunnel hade fått jobb på genetiska institutionen vid universitetet och
jag började studier vid samhällsvetenskapliga institutionen.
LUNDA-TIDEN.
I Lund
bodde vi först på Knut Wicksells väg och sen på slutet på
Magistratsvägen. Den senare flyttningen för att barnen skulle få lite
större plats. De växte och Gunilla hade fått bo i köket och det blev
trångt.
Gunnel:
Göingen Gunnar Ising blev chef och via 1-betygs-kursens avsnitt om
Drosophila fick hon en assistent-tjänst. Där fick hon självständigt
efter uttryckta önskemål odla fram olika typer av flugor, sortera,
föra statistik mm. Hon kunde skilja på upp emot 200 olika karaktärer på
dessa små kryp (bananflugor). Strongt tycker jag.
Karin:
Tog studentexamen med A i engelska. Säkert Eva Waséns förtjänst, med
grundläggande undervisning, eftersom även Åke H tog sin student med
samma betyg. Två ur samma enhetsskoleklass! "Engelska utan bok" startade
i åk 3 och sedan hade de samma lärare ända till åk 9! Eva W hörde till
de s.k. reformpedagogerna, som gjorde sig kända på 30-talet och drev en
undervisning med stort inslag av grupparbete. Hon hade examen från
Camebridge utöver sin folkskollärarexamen. I engelska följde hon den
s.k. oral approach-metoden.
Därefter
läste Karin på universitetet, innan hon kom in på Journalisthögskolan.
Vi läste faktiskt sociologi samtidigt hon och jag! Man undrade i vissa
grupper hur hon kunde ha sällskap med en så gammal man, innan hon
förklarat situationen.
Gigi: Hon
gick högstadiet på Lindebergska skolan, där hon träffade Niklas, med
vilken hon hängde ihop hela Lunda-tiden. Efter högstadiet, där hon f.ö.
gick "ärevarv", som det kallades, när man gick om åk 9, gick hon 2-årig
fackskola. (Hon hade varit mycket sjuk sista året med reumatiska besvär,
därav tillåtelsen att gå om.)
När vi
flyttade från Lund 1968, stannade Karin och Gigi kvar och bodde i en
lägenhet på Väster, Vävargatan 12. Därefter kan man säga att de var
"utflugna". Moster Kerstin hade dock ett vakande öga på dem och
fungerade som "löneutbetalare" åt Gigi. Karin var självförsörjande med
studiemedel. Gigi utbildade sig som barnskötare för att gå den vägen
till förskollärare. Men efter diverse infektioner av barnsjukdomar, fick
hon omskolning till läkarsekreterare. Hon var för lättinfekterad för att
ha med barn att göra.
Gunilla:
Vårfruskolan blev Gunillas mellanstadieskola, och åk 7 gick också hon på
Lindebergska. Hon flyttade med oss till Sveg 1968.
Seved:
Själv "låg" jag vid universitetet och tog så småningom mina examina.
Följande betyg: omräknat från betyg till poäng,
1
bet=20p.
Fil kand
och Pol mag: Statskunskap 20 p, Nationalekonomi 40 p, statistik 20 p,
företagsekonomi 20 p, prop kurs i juridik 10 p, sociologi 40 p = 150 p +
FE = 40 p ger 170 p i merithänseende. Vad betyder det nu, när detta
skrives, då är jag redan pensionär!
Ett år
deltidsarbetade jag på universitetets centralförvaltning, och en temin
var jag vik yrkesvalslärare på Kloster-skolan.
Under
sommarferierna vikarierade jag som rektor i Lysekil, där vi bodde i
hemkunskapslägenheten. Karl-Axel Tylegård m fru var en intressant
bekantskap, men som med många andra, har vi tappat kontakten med dem.
Efter
studieåren i Lund, sökte jag ett vikariat som rektor i Sveg. Där skulle
jag efterträda vännen Nils Eklund, vilken hade fått tjänst på gymnasiet
i Filipstad. Detta var 1 juli 1968. Vi hade konfirmation för Gunilla,
och hade kommit överens om att få komma till Sveg mitt på dagen. Det var
tursamt nog en måndag. Nils å sin sida hade varit bjuden på avskedsfest
på söndagen och kommit överens om att få komma till Filipstad mitt på
dagen. Varandra helt ovetande hade vi startat tidigt på morgonen från
Bjärnum resp Sveg och tyckte det var lagom att stanna i Vansbro kl 9 för
att köpa lite bullar till termoskaffet. När vi stannat vid bageriet,
stannar en bil bakom oss, och ur den stiger så Nils Eklund, också för
att köpa bullar! Man har lust att utbrista med den bekanta Relling: Fan
tro´t.
SVEGS-TIDEN
Vi
flyttade alltså upp till Sveg den 1 juli 1968 och fick bostad på Ögränd
6, bredvid provinsialläkaren.
Gunilla
fick gå de två sista högstadieåren där. Hon fick många kompisar och blev
verksam i fritidsgårdens aktiviteter.
Gunnel
gick en sysselsättnigsledar-kurs och var en tid verksam med att ta hand
om "glömda" förståndshandikappade. En verksamhet, där jag tror att hon
upplevde sig vara till nytta och hjälp för de glömda.
Ja, mitt
jobb som skolchef avbröts av många små vikariat på länsskolnämnden i
Östersund. Denna gång som inspektör. Annars var jobbet ett av de bättre
jag haft under min tid som rektor och skolchef.
Att jag
återvände till rektorsjobb fast jag utbildat mig med tanke på
byrådirektörskarriären berodde på, att lönerna för rektorer stigit så
mycket, att det inte lönade sig längre att bli bd vilket det gjorde, den
dag jag startade studierna.
Tillbaka
i Härjedalen var det egentligen bara att knyta an, där vi slutade. Vi
hade ju vännerna kvar och det underlättar ju anpassningen.
Att vi
sen flyttade från Sveg berodde på, främst att Gunilla inte gärna ville
gå korrespondensgymnasiet, men också på att organisationen inte var helt
klar beträffande skolchefs-tjänsten.
Under
Svegs-tiden kom Gigi upp och gick husmoderskurs på Hälsinge-gården i
Järvsö, där Inez Hallonqvist var rektor. Henne hade vi ju haft kontakt
med under Karlskoga-tiden! Nu var maken inte handlare, utan var
lokalombud för lokalpressen, Ljusnan.
Ett par
minnesvärda händelser: Vi låg nere vid Ljusnan och badade en av somrarna. Det var mycket varmt. Bredvid oss låg ett par, där hon hade en fot gipsad. I värmen var det naturligtvis jobbigt, så att mannen gick och hämtade vatten och hällde ut över foten. Gunnel kommenterade: " Det är inte var dag man får kasta vatten på sin fru". -Allmänt skratt. Kasta vatten var inte för Gunnel ett vanligt uttryck för urinering. Lucia: Vi lovade Gunilla, att hennes kompisar fick komma och vaka hemma hos oss, mellantiden från att Ungdomsgården stängde och de skulle ut och lussa. Vi var ju övertygade om att de skulle börja hos oss, och att det i huvudsak gick ut på att se hur de olika lärarna hade det i sängkammaren! Därför rustade vi oss. När ungdomarna dök upp i ett-tvåtiden på natten vaknade vi ju, och sov sen inte en blund, förrän de gått efter lussandet. Nå. Jag lånade en polkagrisrandig s.k. strumpa av Gunilla och iförde mig den. Gunnel hade till en polkagris- randig luva gjort en lång snodd, som avslutades med en stor tofs. Utstyrd i den med snodden utbredd på täcket, och högt uppbäddad på kuddar låg jag och väntade. Iförd ett par gammaldags glasögon - utan glas visserligen - såg jag nog festlig ut. Gunnel låg som vanligt i sängen bredvid. Ingen skulle väl ta notis om henne. Luciatåget kommer. Lucian träder över tröskeln, stirrar, tystnar, men kommer så småningom igång igen. För varje tärn- och stjärngossepar sker detsamma - tystnad ett häpet ögonblick. När Gunillas närmaste kompisar kommer och känner igen hennes strumpa, börjar de skratta, så att de inte kan fullfölja sången. Vid förmiddagskaffet på expeditionen berättar jag om morgonen under allmänt jubel. En av pojkarna kom i förtroende till y-vals-läraren och berättade och undrade: "Är han sån?" Han fick då veta att de gått på en riktig nit. Slut Sveg. Färden går söderut till Gävle, där jag fått en ordinarie rektorstjänst. GÄVLE-TIDEN
Den 1
juli 1970 flyttade vi in i Gävles första höghus, kallat Manhattan. Där
hade vi en stor lägenhet på två etage och en underbar utsikt över hela
stan. Moster Märta erbjöd sig att städa åt oss, eftersom Gunnel började
ett nytt jobb på tandvårdshuset som receptionist.
Vi hade
det bra så länge hon orkade med det. Men hon blev sjuk i leukemi och
avled efter tre år. Eftersom vi var bara tre personer och skaffade oss
fritidshus i Järbo, bytte vi till en trerummare på Urbergsterrassen.
Innan de elva åren i Gävle var över, hann vi flytta, först till en femma
på Valbogatan, för Gigi kom för att bo hos oss en tid. Det blev inte
länge, men Gunilla, som prövat på att bo på stan, tog en kompis med sig
och flyttade hem igen. Slutligen köpte vi ett parhus i Andersberg, dvs
det var bostadsrättsförening. Brisgatan 51 var sista adressen i Gävle.
Nog om boendet. Vad gjorde vi?
Foton från 50-årsfest
Gunnel:
Efter en
tid på tandvårdshuset med bl a fackliga uppdrag, följde hon med en av
cheferna till det nya huset för tandlossningssjukdomar,
tandhygienistutbildning, mm.
Där
stortrivdes hon och var inte särskilt glad, den dagen det blev tal om
flyttning igen. Men hon har alltid varit mycket lojal.
Seved:
Först
omfattade mitt rektorsområde såväl Hamrånge församling som
Hedesunda,
men efter ett läsår överfördes Hedesunda till Valbo, som då gått in i
Gävle kommun.
Skolorna
var tre. Bergby skola omfattade alla stadierna. Högstadiet var
två-parallelligt.
Norrsundets skola omfattade låg- och mellanstadium utspridda på tre
gamla byggnader. Jag fick vara med om att planera ett nybygge efter
moderna tankar om hur utrymmena skulle se ut, med studiehall bl a. Sen
fick alla klasser plats i denna byggnad.
Råns
skola i Hamrångefjärden var en låg- och mellan-stadieskola av Bb-form.
1970 -77
varade placeringen i Hamrånge.
Från 1977
till 1 jan 1980 fanns jag ett halvår, som vikarie på länsskolnämnden,
därefter som vikarie på skolkontoret.
1 jan
1980 förflyttades jag till Sörby rektorsområde, på gång-avstånd från
Andersberg. Där hann jag bara verka fram till början av november. Sen
fick jag en hjärtinfarkt och blev sjukskriven t.o.m. mars 1981. Efter
att ha jobbat halvtid en månad flyttade vi till Bjärnum den 1 maj 1981.
Jag hade fått ett vikariat på halvtid som biträdande skoldirektör men
efter bara ett par månader blev det heltid på grund av den ordinarie
innehavarens sjukdom.
HÄSSLEHOLMS- BJÄRNUMS-TIDEN
I
Hässleholm jobbade jag som vikarie t.o.m. juni 1985. När jag inte fick
jobbet som ordinarie befattningshavare, jobbade jag som studierektor i
Tyringe under ht 1985. Fr.o.m. 1 januari 1986 fick jag sen
rektorstjänsten i Bjärnum, på vilken jag stannade tills jag
förtidspensionerades 1 mars 1990. Det var hjärtat som "spökade" igen.
När vi
kom till Bjärnum delade vi fastigheten Moccasinen 7 med Ingegerd, som
hade köpt den av sin mor efter fars död. Där har vi "storhushåll" med
gemensam matkassa men egna privata utrymmen samt gemensamma umgängesytor.
Gunnel
började i slutet av 1981 i Perstorp som receptionist vid Folktandvården
och var kvar där till 1 januari 1986, då hon slutade på grund av att hon
inte kunde ta sig hem på kvällarna, sen jag slutat köra till jobbet i
Hässleholm-Tyringe. Efter 450 dar som "stämplare" fick hon
förtidspension.
Nu lever
vi som pensionärer och har det bra.
Nedtecknat i slutet av
1980-talet.
Tillägg
2006-12-12
På
Boställsgatan bodde vi till 2000, då vi sålde huset.
Vi blev för gamla
att ha så stort hus och så stor tomt. Ingegerd fick lägenhet på Hantverksgatan, Agda fick plats på Nybo-hemmet och vi flyttade till Algatan
11, där vi bodde 2000-2003.
Midsommaren 2003 flyttade barnen åt oss till Badhusgatan 21.
Ytterligare en flytt| I december 2007 blev Gunnel
sjuk och inlagd på sjukhus. Orsaken var att man på smärtkliniken
i Kristianstad påbörjade en behandling mot fantomsmärtorna.
Precis som förra gången tålde inte Gunnel morfinbehandlingen utan blev inlagd för både diarréer och förvirring. När hon var färdigbehandlad skickade sjukhuset henne till Kaptensgården för fortsatt vård. Läkaren där, D Bosma tog bort morfinet och fick henne “ redig “ igen. Under tiden diagnostiserade han begynnande Parkinssons sjukdom. Planeringen gick ut på att placera henne på särskilt boende (helst på Nybohemmet i Bjärnum). Barnen ryckte in och ordnade alla detaljer för oss båda, Bostadsrätten på Badhusgatan såldes och jag. Seved, fick en två-rummare i “servicelägenheterna” knutna till Nybohemmet på Platos väg 7 från 1 mars och Gunnel fick under mars ett rum för särskilt boende: Nybohemmet S. vägen 46, rum 247. |
|
|
På så sätt har Gunnel fått heldygns
tillsyn. Vi äter gemensam middag i gemensamma matsalen i
anknytning till köket. Oftast dricker vi em-kaffe på
avd-matsalen. Morgon och kväll får vi äta var för sig. |
|
 Seveds servicelägenhet, Platos väg 7. (1 mars 2008-30 juni 2009)
På bilderna ser ni Seved i sitt rum och när Gunnel
och Seved firade mors dag och Gunnels 83-årsdag tillsammans med
Christian Aronsson och oss döttrar.
2010
|
|
 Till
minne
Seved Rohlin, Bjärnum, har lämnat oss vid 84 års ålder. Närmast sörjande är makan Gunnel, och döttrarna Karin, Birgitta och Gunilla med familjer. Efter lärarseminarium i Uppsala
levde Seved ett liv i skolans tjänst. Det förde honom och hans
familj till olika bostadsorter runt om i landet; Ramsele,
Lillhärdal, Karlskoga, Sveg, Gävle och Bjärnum. Seved ägnade även utanför skolan mycket tid åt egna och andras barn och barnbarn. Tillsammans med Gunnel samlade han ofta familj och vänner till aktiviteter av olika slag. Det kunde handla om skidåkning, hjortronplockning, orkidévandringar, utflykter och släktträffar. Det har gett oss många ljusa minnen från bland annat skidbackarna i Hede, somrarna på Gotland och exotiska utflykter i Nicaragua. Fritidssysselsättningarna växlade under livets lopp. Som pensionär ägnade sig Seved åt släktforskning, golfspel och silversmide. Hans släktforskning finns presenterad på www.seved.eu och han har försett stora delar av familjen med vackra smycken och andra föremål av silver. Vänfast är kanske ett utnött ord, men måste användas om Seved. Han vårdade sig om sina vänner och odlade sina vänskaper. För familjen hade han en outtömlig källa av lojalitet och kärlek. Med kamratkretsen från lärarseminariet höll han kontakt ända till slutet. Vi kommer att minnas vår pappa, svärfar och morfar med tacksamhet. 20
juni 2010
 Till
minne
Gunnel Rohlin, Bjärnum, har lämnat oss vid 84 års ålder. Hon föddes och växte upp i Bjärnum i en stor släkt, som hon höll kontakt med hela livet. Redan vid 17 år träffade hon sin livskamrat Seved, på Sjöviks folkhögskola i Dalarna. Hon utbildade sig till tandsköterska och hann arbeta som sådan några år, innan hon och Seved gifte sig och påbörjade en resa runt Sverige – till Uppsala, Ramsele, Lillhärdal, Högåsen, Lillhärdal, Lund, Gävle, Sveg. Efter många år som hemmafru, med sporadiska inhopp i arbetslivet, började Gunnel arbeta på heltid under perioden i Lund, på 60-talet. I arbetet på universitetets genetiska institution fick hon utlopp för sitt engagemang och sin kapacitet. Bananflugorna i laboratoriet och vad studierna av dem i mikroskop kunde berätta, förblev en passion livet ut. Tillsammans med Seved återvände Gunnel så småningom till Bjärnum, och där pensionerade de sig. I Skåne fanns också Gunnels syskon samt alla kusiner – ett nätverk som ofta träffades och regelbundet hittade på gemensamma aktiviteter. Som engagerade pensionärer hann också Gunnel och Seved ägna sig åt barnbarnen på Gotland och i Dalarna, samt göra besök hos sin utlandsstationerade dotter i Peru på 80-talet och Nicaragua på 90-talet. In i det sista följde Gunnel med i dagsnyheterna och var en av bibliotekets trognaste kunder. Redan för 20 år sedan drabbades Gunnel av sjukdom. Med stark vilja och livsgnista tampades hon under åren med ett flertal åkommor. Sedan Seved gick bort i juni 2010 kunde vi se hur sjukdomarna tog överhanden och hur svårt det var för henne att släppa kontakten med honom. Hon var en kämpe, och nu unnar vi henne att få vila tillsammans med honom. 1 december 2010
|
|
Flytt maj/juni 2009